jag har förståt nu att tiden är för kort.att saker inte går att förstå,att man kan kladdra sig själv om & om igen tusen gånger om.för nu kan det vara försent att säga som det är. jag är bara livrädd/skräckslagen att behöva stå på mina egna ben.jag behöver de där bruna ögonen.inte till något speciellt egentligen bara veta att jag har dem.''vill ha dig nu som jag hade dig förut.''jag har försökt att tänka bort men det är inte så lätt.det kanske är dax att lägga av men det känns ju ändå inte rätt.